brevet jag inte vågar skicka

Det är inte ok att skicka små kärleksmeddelande vare sig via mail/sms eller appar. Det är inte ok att ha telefonkontakt.
Det är inte ok att ni träffas med hemliga träffar. Det är inte ok att ni vill vara med varandra, när ni är gifta och bor ihop och har en relation med era respektive äkta makar.
Vill ni ha varandra så måste ni ta ett beslut, en gång för alla. Då är det hejdå till att ha familjen hos sig hela tiden, då blir det nån varannanveckas lösning och ni kan träffas på lediga stunder/helger och pendla fram och tillbaka till varandra.
Du kanske tycker det är ok, när ingen vet, så skadas ingen? Men tror du inte att det märks? Är ni så bra lögnare, falska människor att ni kan dölja allt som pågått/pågår. Tror ni inte att era respektive och barnen lider av den splittrade närvaron. Vill du vara en sådan människa?

Mina barn och jag har lidit väldigt mycket sedan detta uppdagade sig förra året. Vi har sedan tidigare problem med en ganska aggresiv hetlig, ofta oempatisk och egocentrisk pappa/man. När han tänker mer på sig själv och sina känslor före alla andra blir han värre. Han tappar greppet om vad som är ok beteende.
Barnen har fått uppleva några hemska tillfällen och nätter då jag var tvungen att konfrontera honom om er relation.
Vår dotter mådde väldigt dåligt och ventilerade det i skolan, vilket ställde till problem för oss. Skolpsykologen, rektorn osv kallade in oss och tyckte att vi behövde hjälp.
Kanske var det ändå ett uppvaknande för honom, då han försöker bättra sig på den fronten nu. Vara lite snällare mot barnen, försöka att inte bråka inför barnen, att inte dra upp dem mitt i natten för att skrika och tala om för dem att de ska minsann veta vilken psykopat till mamma de har som tror att pappa knullar en annan. Vet du om att säger så till barnen? Det är därför jag velat lämna honom. Men en som lovar bättra sig och tigger och ber om att få en andra chans och som är pappa till ens barn, låter man nog lätt få några försök till. Och han har blivit bättre, men det håller inte alltid. Jag har vädjat att vi ska söka hjälp.

Jag går och får hjälp för min del och dotterns del, men jag kan inte tvinga någon som inte vill/vågar. Nu på sista tiden, har han börjat öppna sig mer och kanske snart är redo at ta itu med sina agressivitetsproblem. Jag hoppas. Och vill nu inte att du kommer in i vårt liv igen och stör,
eller ta honom som han är, men hela honom, då vill vi inte ha slattarna kvar att dela på i familjen!

Jag trodde också att jag skulle kunna förlåta honom för det lilla snedsteget… ”ett fuck-up” som han kallade det som hände mellan honom och dig.
Men jag vet ju att det fortgår, det tar inte slut, det är inte så att du inte ”finns längre” som han säger.

Jag vet att han bett dig ta ett beslut, jag tror att ni gjorde det, men ändå fortsätter det. Jag vet inte vem, av er som är svagast och behöver denna bekräftelse att inte bara kunna släppa det. Tänk på familjerna runt omkring er. Tänk på era egna samveten och liv. Ska det fortsätta så här?
Det är inte ok. Tror du din man skulle tycka det var ok? och era barn?
När jag sagt att jag inte tror att ni är helt slut och jag frågat om jag kan ringa dig och fråga, får jag veta att det visst går bra. Men samtidigt tror jag att du fått intrycket av att det är mer slut mellan oss än vad du fått höra. Det är lögner åt båda håll. En gång lögnare och otrogen – alltid sådan?

Hade ni skött det snyggt från början hade ni varit ärliga mot er själva och de runt omkring er. Antingen säger man, nej, detta går inte för vi vill inte ge upp våra familjer eller så säger man, vi försöker fixa det för vi vill vara med varandra. Med alla dessa lögner och svek och smusslande är inte ok.
Klarar du inte av ett avslut? Kan du inte lämna oss ifred? Inte – nä, men var ärlig då, mot din man, mot min man, mot mig.

Snälla, ta ett beslut och låt oss få lugn att bearbeta vad som sedan behövs.